linagardfjell.blogg.se

be prepared, here comes some babbel.

 

Jag måste få komma ut och ha riktigt roligt med drag och en hel drös med massa härliga människor. Men det kommer ju inte hända, (you don't sayyy)

 

Jag är trött på lager med kläder, kyla och innekvällar. Trött på att en del personer är allmänt omogna och har en riktigt tråkig attiyd. Framförallt att det känns som att alla i mina umgängeskretsar typ flyttat till Rom eller nåt (har ni det?)... Helt dött överallt! Snart drar jag och morsan utomlands några lagoma dagar så man kommer bort iallafall för ett tag. När jag kommer hem kommer det inte sitta någon och vänta på mig, men vad gör det... Jag är bara less och irriterad! Tappat lust att försöka något mer ens. :s

 

Ska boka t*********tid imorgon i hsund, äntligen nåt som blir gjort. Tack guden med frillan. Mamma  hittade en 500lapp (hehe) idag i skåpet när vi stod och rotade efter nåt. Så säger jag ba "Jävlar, vem är rik?!" Tydligen var det jag, mamma hade glömt att hon lagt den där och jag som varit pank flera gånger...

 

 

 

 

 

 

Jaha.. Nu då? Inte ett piss att göra, skit på tv och det sista har jag klagat nog på redan.. (för idag) osis.

Funderar på en promenad (juste ingen musik at the fucking moment)..... skit ire då.

 

Måste skriva den där förbannade novelljäveln och göra son klar å noresten ooooch provhelvetet i teknik. Fint. Finfint. Dessutom fick jag flaggvarning idag för en grej i plugget, blev så inihelvettet besviken på mig själv.. Klarar jag inte detta vet jag inte vad jag ska göra !!!!!!!! ååååhhh less

 

Ska på stan i helgen och köpa tröjan som min ängel tyckte jag skulle ha. Bara för att han ville att jag skulle ha den. Den orangea. Ja, känner mig så instängd, då blir stan min lilla icke-permanenta räddning. Nåt sånt.. funderar på att dra till åsele bara för att jag har pengar och vill härifrån, saknar min lilla detalj där borta..

 

 

Ok, sen en annan sak (ja jag gillar att skriva och gillar du inte att läsa så dra din åsna). Men vänta två sekunder, har lurat med mamma på ica BE RIGHT BACK

 

...

 

Euw double. Så ja, vi blev lite desperata så köpte glass och godis, min mjölk var slut så det också.

 

Visst har jag sagt att jag är beroende av människor? Ja, jag vet, men bara så ni vet vad jag pratar om..

Jag är rädd för att vara ensam för länge (snackar max en timme nu lite mer). Jag vill alltid vara aktiv och vara bland folk, är jag ensam för länge blir jag uppstressad. Jag kommer på mig ibland med att sitta och trumma med fingrarna mot bordet eller gå fram och tillbaka över golvet. Ibland bita på naglarna (som jag försöker låta bli, har aldrig gjort det förut, dock lite svårare nu eftersom jag har gelé, tur..). Måste genast ringa mamma och fråga var hon är och sedan skriva till så många kompisar jag bara kommer åt.

 

Jag vill höra av mina allra närmaste flera gånger om dagen, och får jag inte det eller det inte går eller annan anledning så får jag panik. Jag är bra på att övertänka så det kan gå överstyr helt efter en stund. Antingen att det hänt de något eller (det jag mest tänker) att dem inte vill ha med mig att göra.

 

Jag skriver med min mamma hela tiden, träffas oftast på morgonen innan skola och jobb, skriver med varandra till och från under dagen tills tre/fyra/fem då vi ses igen. Min mormor och morfar träffar jag flera gånger i veckan, ringer varje dag och sover över hos ibland. Jag har inga gränser någonstans (ok, inte för mycket överdrift nu), så så fort mina pengar täcker en bussbiljett åker jag till kompisar längre bort. Jag vill umgås och gärna hinna med allt.

 

Spårade lite från ämnet, men det hänger faktiskt ihop. Om man inte står ut med att jag vill ha kontakt ofta och umgås så mycket som jag så gärna vill så har man inget med mig att göra. Det är så viktigt för mig. På två olika sätt. För att jag såklart vill umgås med den/de och ha kul. Men också för att jag vill ha folk kring mig och känna att jag har dom nära.

 

För er som inte känner mig riktigt bra, kommer det här låta helt sjukt. Men förut var jag rädd att vara glad. Jag gjorde allt för att må sämre och sämre då jag väl var glad. Jag kunde börja gråta rent utav! Nu är jag rädd för att börja må dåligt då jag känner att det smyger sig på. Är jag on top of the world och mår toppen kan jag bara strunta i det och skratta bort det. Synd bara att dessa stunder uppstår under sommaren.

 

Förut gillade jag inte att umgås med så mycket andra, var helst för mig själv och mådde väl bra av det. Men nu när jag fått större umgängeskrets så är jag rädd att bli ensam. Lite underligt. :)

 

 

 

Jag menar inte att vara jobbig ifall jag skriver för ofta ppl, peace outtt