Men vad fan.
Har inte sovit nåt inatt, vill bara ha min andra halva bredvid mig. Saknar honom hela tiden, även om det bara är två dagar sedan vi sågs senast.
Det är så drygt, och jobbigt. För ett år sedan nådde jag botten. Den där dagen, första mars 2012 då jag gick tidigare från kyrkan där mamma och syster åt middag. Det kändes som att allt hade gått snett, det handlade om en stor del av mig. Jag kände mig så sviken av den person jag kunde vända mig till och lita på mest av alla. Hen svek mig.
Jag gjorde en dålig sak. Efter den andra. Och en till. Och en till.. Så nära till och med, att jag stod i köket en dag ensam hemma med den där i handen. Metallen var kall som is mot handleden. Jag blev rädd och slängde den på köksbänken. Min födelsedag kom och jag levde i en bubbla. Ett konstgjort leende påklistrat tog jag emot kramar och presenter. Gratulationer och brev, med gråten i halsen och såren som sved. Det spårade ur helt och hållet och jag hade ingen kring mig som kunde förstå. Eller ville bry sig. Ibland räddade den där vätskan mig, allt försvann för en stund.
Det var ingen som hjälpte mig ur det. Ingen som kunde säga att jag klarar det, att jag är stark nog. Någon som fanns där hela tiden. När sommaren kom och sommarlovet började ta sig fann jag mig själv mer och mer. Jag gick genom alltihopa själv eftersom ingen kunde se mig. Jag tog mig ur det allra värsta och har bara enkla hinder kvar. Eller ett är svårt. Det är glömma allt. Fast allt kanske man inte ska glömma, man kanske ska minnas. Hur bra man varit som kommit så långt. Hur stark man egentligen är. Men det vet inte jag inte, är det inte enklast att bara trycka alt+delete? När folk antog att man började må bättre tog de inte lika stort avstånd längre. Inte för att någon började fråga om hur jag mådde eller visade att de brydde sig då heller. Men vad fan.
Kommentarer
Trackback